Ibland måste det få ta tid.

Jag började projekt skrapa/slipa trapp förra hösten. Ja, ni läste rätt. Drygt ett år sedan. 

14 trappsteg med vagnstycke skulle slipas rent från två lager färg. 

Lätt som en plätt tänkte jag. Sa till mannen att detta blir mitt projekt, tyckte att han hade bidragit med så mycket i vårt hus redan så detta kunde jag väl minsann klara av.. 

Månaderna gick med nytt jobb som innebar att jag var borta varannan vecka, ingen trygghet- allt nytt, träning som uteblev men var tvungen att bli av och så skulle jag ha ett socialt liv också. 

Då började det. 

Jag måste.. Jag hinner inte.. Jag måste.. 

Insåg tidigt i våras att det nya jobbet inte var för mig, fick tillbaka mitt gamla jobb och även tryggheten. Nu var jag stabil igen. Eller?

Skrapade och slipade ett steg i taget.

Sedan kom försommaren och sommaren. Väldigt mycket jobb, en tragedi inom familjen och för många måsten. För mycket tankar..

PANG! 

Där kom den..

Väggen. 

Stopp. Hela jag pausade. Jag började fundera på vad jag egentligen höll på med. 32 år gammal och jag fann ingen lycka i någonting. Ingenting var roligt och jag ville bara lägga mig ner och gråta men det fanns inga tårar. 

En välförtjänt semester kom i tre veckor, varav två tillbringades utomlands, och den gav mig ro i kroppen. Och i själen. 

Lyssnade på ljudböcker, både svammelböcker men även nyttiga "tahandomdigsjälv"- böcker. 

Och det har jag gjort resten av hösten.

Jag har sanerat dålig energi, och umgås bara med dem som kan ge mig glad energi. För det behöver jag. 

Jag försöker säga nej när jag känner att jag inte kan, orkar eller faktiskt inte vill göra vissa saker. För jag behöver inte göra alla glada. Jag behöver inte vara alla till lags. Även om det är svårt. 

Just nu behöver jag göra det jag vill, och göra mig själv till lags. 

Jag har bearbetat det faktum att jag (enligt mig själv ) "misslyckades" med det nya jobbet och "var tvungen" att gå tillbaka till mitt gamla. Jag har faktiskt kommit på att jag älskade det. Jag kan hata det ibland, men som jag älskar det. Så nu ser jag det inte som ett nederlag utan ett tecken på att jag hittat rätt just nu. 

Idag tittar jag på trappen och känner äntligen energi att ta mig an den. Ett steg i tager kommer jag närmare målet. Att bli färdigslipad. 

Och vad jag gör med den sen- det är en annan historia. 

Kram E.